Debatten rasar

Debatten rasar världen över! Var Joy Division bättre innan de bildades, är man en sellout ifall plattor handlats i vuxen ålder, är det verkligen indie. Eller ska alla indiemongon gasas. Jag sällar mig till skaran företrädare av det sista alternativet.
Indie är en musikens samhall, ett uppsamlingsheat för nollorna som inte kan något, är ful, saknar bollkänsla och ändå känner ett mått av fascism i sig. Bra där, men är man längst ner på skalan och känner att man vill verka inom någon form av pennalism, då får man FÖR I HELVETE vara mottagare.
Indien hade sina "Häjdäjs" på det glada 90'talet. Det erbjöd nörden en relativt säker hamn. Den harmynte plattfoten kunde färga håret svart, köpa vinylen och mobba en annan valhänt looser, som varit en dag eller två sen med samma inköp. Inder luppen framstår indien som ren rätt patetisk rörelse som sin mest extrema form tangerar trasproletariatets motorfetischism i skoterrunkandet. Då kanske någon får för sig att räcka upp handen och invända, "det är modsen, inte riktigt indie". Jo det är det, same shiit difränt name. Det faktum att någon har kulor att invända understryker det patetiska i hela indiefascismen.
På senare år har indieleparkolonin reducerats och för det skall vi alla vara tacksamma. Men högborgen återstår och bör inom kort belägras med förhoppning om ett Masada. Tänk er en södermalm, dränkt i Indieblod, allt det röda; kristalliserat i vinternatten, kontraster i snön, frosten glimrar som juveler. DN på stan redaktionen har tagit sig själv av daga i Götgatsbacken. Till folkets jubel har Strage somnat in i sitt badkar som Robespierre. Indie terrorn har krossats.