Positivism

Det finns jo olika former av positivism, den vetenskapliga, den politiskt mongoloida positivismen med dess liberala människosyn... och så den värsta av alla livsåskådningen, den positiva optimistiska synen på tillvaron och de allt lika glada inställningen till framtiden. Freud ansåg att positiva människor led av en neuros och det är bara att instämma.
För det första kan man fråga sig hur i hela helvete det kan komma sig att man kan vara så jävla puckad i skallen att man tror det blir bättre och bättre, allt hela tiden. Allt blir ju bevisligen bara sämre och sämre. Hur skit det än blir och hur mycket alla pilar pekar ner i bajs så säger den positiva idioten "det löser sig". Vad är det för jävla provokation... det glöder av hat i hjärtat när sådan satans dumhet tillåts spela fritt.
Till råga på allt har vi byggt oss ett samhälle som på något skruvat jävla sätt ser det som det goda att vara positiv... är inte realist det sunda??? Nej för fan, man ska vara positiv. Terror går så långt att det anses fult att peka på negativa trender och aspekter, för det är så trist... Men livet är trist, ett jävla kryssande mellan problem och elände, sen dör man. Är man fortfarande positiv efter tio års ålder, då är man du i huvudet.
En människa som är odelat glad hela tiden vet ju bevisligen inget om vad som händer runt omkring, alltså kliniskt dum i skallen. Vet man inte vad som händer utanför sitt pannben kan man ju lätt bli positiv till det mesta, i pannbenet har man ju bara sig själv och de ä ju naijs. Alltså är den positiva människan inte bara neurotisk utan även intellektuellt nedsatt.
Sen finns ju kanske den vidrigaste avarten av positivismen... optimisten, som tror att allt kommer sluta lyckligt, bli till det bästa och lösa sig, fast ALLT SKITER SIG, bomberna regnar, piss, kuk, knark och död... det löser sig... Danmark, men de gjorde ju sitt bästa... VAD I HELVET GÖR DET... DET BLIR JU INGET VM!!! Fattar inte optimisten, är det fullkomligt stopp i skallen, kan det stå så jävla stilla i huvudet. Man känner hur det skulle vara skönt att andas tungt och ansträngt över ett optimistlik med höjderna nersolkade i blod, njuta av tystnade och fräsa... "löser det sig?".
Rent filosofiskt är ju optimisten ute på tunn jävla is, det är en väldigt deterministisk syn på livscyklerna. Om allt nu ordnar sig, varför bry sig, varför anstränga sig... skiten löser sig ju i alla fall? Men icke, det är inabsurdum att resonera på det viset, ja för fan, så sluta flina jävla nolla.
Så till slutklämmen, optimistens oförmåga att läsa in indicier, trender och händelser, total blockering när det handlar om att tyda ett och ett för att lägga dem samman och få två. Tjommen med kniven säger att han ska sticka den i din mjälte och röka ett paket cigg när du dör, har precis mördat din kompis... det ser onekligen ut som han menar allvar och du kommer förmodligen att dö, näh, det ordnar sig, jag hade i alla roligt så länge det varade... är det ett stoiskt förlikande med sakernas tillstånd, en uppgivenhet, ett lakoniskt lugn jag inte förstår. Eller finns tron på allvar att det kommer sluta lyckligt. Eller är optimisten helt slut i skallen?